(21 May 1814 - 1 June 1892) was a French painter and poet. Janmot was born in Lyon of Catholic parents who were deeply religious. He was extremely moved by the death of his brother in 1823 and his sister's in 1829. He became student at the Royal College of Lyon where he met Frederic Ozanam and other followers of his philosophy professor, Abbe Noirot. In 1831 he was admitted to the École des Beaux-Arts de Lyon and a year later, he won the highest honor, the Golden Laurel. In 1833, he came to Paris to take painting lessons from Victor Orsel and Jean-Auguste-Dominique Ingres. With other Lyon painters, he entered the Society of St. Vincent de Paul. In 1835, he went to Rome with Claudius Lavergne, Jean-Baptiste Frenet and other students and met Hippolyte Flandrin. After his come back to Lyon in 1836, Janmot would attract the attention of critics of the Salon de Paris in conducting large-scale paintings with religious inspiration such as The Resurrection of the son of the widow of Nain (1839) or Christ in Gethsemane (1840). After 1845, he attracted the interest of Charles Baudelaire with his painting Flower of the Fields that allowed him to access to the Salon of 1846. Theophile Gautier was impressed by his Portrait of Lacordaire (1846). But the failure of his Poem of the Soul at the Universal Exhibition of 1855 disappointed him. In December of that year he married Leonie Saint-Paulet, from a noble family in Carpentras. In 1856, Janmot obtained a commission to paint a fresco (since destroyed) representing the Last Supper for the church of St. Polycarp. Other orders followed, including the decoration of the dome of the Church of St. Francis de Sales and for the town hall that had been renovated by his friend the architect T. Desjardins. He was then appointed professor at the École des Beaux-Arts.   Related Paintings of Louis Janmot :. | Divine generation | Divine generation | The Angel and the Mother | Poem of the Soul One evening | Passage of the soul |
Related Artists:
Lorenzo Ghiberti
Italian Early Renaissance Sculptor, 1378-1455
marcus larson
Simon Marcus Larson, född 5 januari 1825, Lilla Örsätter, Åtvidaberg, död 25 januari 1864 i London, var en svensk målare. Han tillhörde Dusseldorfskolan och skildrade naturens krafter på ett romantiskt och dramatiskt sätt. Larson hade en kort karriär och avled vid 39 års ålder, men ses ändå som en av Sveriges främsta 1800-talskonstnärer. 1856 var Larson i Dusseldorf och på julafton skissade han på ett solnedgångsmotiv vid den bohuslänska kusten, men Larson drömde om att måla en större tavla, hans atelje var alltför trång. Så en dag när han satt i stans populäraste caf?? och drack öl fick han id??n att han skulle måla i caf??lokalen. Sagt och gjort så hyrde han lokalen i 14 dagar. Duken han spände upp var 10-12 fot hög och 18 fot bred. Efter 10 dagar var tavlan klar. Tavlan ställdes ut på akademien och det byggdes en utsiktsramp för att åskådarna skulle få en överblick över tavlan, priset var 5 Silbergroschen per titt och det annonserades att intäkterna skulle gå till välgörande ändamål, vilket fick stort uppseende, särskilt bland övriga konstnärer, utställningen varade mellan 25 jan. och 15 feb. 1857 Tavlan ställdes också ut bland annat i Köln och Berlin sedan till Salon Carre i Paris där den hyllades. Därefter ställdes den också ut i Stockholm där Larson tänkte skänka tavlan till staten tillsammans med köpet av Vattenfall i Småland, men då Larson på hösten inte fick sälja nämnda tavla tog han ned den stora tavlan och tog den med sig när han lämnade Sverige och fortsatte sina resor, han visade den under några år, sista gången någon skrivit om tavlan var 1863, Efter Larsons död i London försvann tavlan.
ELINGA, Pieter Janssens
Dutch Baroque Era Painter, 1623-ca.1682